Glasmästare

Vad är glas? Glas består i allmänhet av tre huvudkomponenter: glasbildare, flussmedel och stabilisatorer. Därutöver kan man tillföra luttringsmedel samt färgande eller grumlande komponenter.

Glasbildaren är det material som utgör glasets grundmaterial. I traditionellt glas är det alltid kiseldioxid, i äldre tid oftast i form av kvartssand, senare för att uppnå större renhet krossad kvarts.

Flussmedlet har till uppgift att sänka smälttemperaturen och viskositeten hos glaset. Samtidigt minskas dock även glasets motståndskraft, något som kan leda till glassjuka.

Stabilisatorerna har till uppgift att motverka flussmedlets inflytande på glasets stabilitet men kan även påverka ljusbrytning, glans, lyster hos glaset.

Den vanligaste typen av glas är silikatglas (även kallat sodaglas) som framställs med kiseldioxid som glasbildare, soda (natriumkarbonat) som flussmedel och kalksten (kalciumkarbonat) som stabilisator. Ett glas med pottaska (kaliumkarbonat) som flussmedel i stället för soda får man i stället kaliglas (kaliumkalkglas, bömisk kristall, lättkristall), ett mjukare och mer svårsmält glas, samtidigt som det är mer motståndskraftigt mot kemiska angrepp.

Buteljglas är ett enklare glas, som förorenats av järn- eller kopparoxid (ger grön färgton), manganoxid (ger brun färgton).

Glasbildaren kiselsyra utvinns ur kvartssand. Venetianerna använde ren flodsand från Po eller kusten i Istrien. De Böhmiska glasmästarna använde krossad kvarts. På de flesta håll fick man större eller mindre mängd föroreningar genom metalloxider. Stabilisatorn kalciumkarbonat hämtade man i Egypten genom att tillsätta krossade musselskal. Under medeltiden hämtade man kalcium från aska av havsalger eller träaska. Först på 1600-talet började man i Böhmen använda kalksten som stabilisator.

Flussmedlet soda utvanns ur urlakning av havsalger från havet. I Böhmen, Tyskland och Norden använde man ursprungligen pottaska från bok- eller barrträdsaska. Järnföroreningar gjorde pottaskeglaset gröntonat, och på 1500-talet börjar man använda brunsten för att färga av glasmassan.

Med tiden börjar man importera soda från medelhavstrakterna för att kunna framställa ett renare glas, men kaliumglaset var väldigt väl lämpat för glasslipning och fortsatte därför tillverkas i Böhmen, och sedan man på 1670- och 1680- börjat använda kalksten som stabilisator.

Andra modernare stabilisatorer är dolomit, bariumkarbonat och zinkoxid.

När blymönja (blyoxid) ingår som stabilisator talar man om blyglas, som även benämns kristallglas. Om glasbildaren kiselsyra delvis (upp till 56%) byts mot borsyra (tillsätts i glasmassan som borax) får man borsilikatglas, som är särskilt motståndskraftigt mot kemisk påverkan, tål hög temperatur och är motståndskraftigt mot snabba temperaturväxlingar. Denna sorts glas har därför stor teknisk användning. Smältning av ren kvartssand utan tillsatser ger kvartsglas, som har den speciella egenskapen att det släpper igenom ultraviolett ljus (UV-ljus). Det är denna sorts glas som används till urladdningsröret i kvartslampor. Utöver detta tillsätts också ofta luttringsmedel för att erhålla cirkulation i glasmassan då luttringsmedlet avger gaser.

Vanligt glas är sprött och krossas lätt men med speciella tillverkningsmetoder kan man göra "okrossbart" glas (varumärke Duralex), så kallat härdat glas, som används bland annat till hushållsföremål och bilrutor. När glas används för optiskt bruk som linser av olika slag utnyttjar man de speciella ljusbrytningsegenskaperna hos flintglas och kronglas. Andra typer av glas är skottsäkert glas och säkerhetsglas.

Kontakta ett proffs